She was into S&M and bible studies

Imorgon fyller jag år. För tre år sedan firades min, Annas och Elins födelsedag hemma hos Elin med världens godaste tårta och världens mysigaste sällskap. Jag och Anna fick inte vara närvarande där hemlighetsmakeriet pågick, dvs presentinslagning och tårtbakning, så vi satt i soffan och tog fina bilder på oss själva istället. Det var en fin födelsedag.

Egentligen brukar jag inte gilla att fylla år. Dels är det en press och en ångestframkallande faktor att bli äldre och dels är det en dag som ska kännas så himla speciell men sällan gör det. Jag gillar dock makten som en födelsedag innebär. Även om jag brukar vara bra på att använda mig att ge skuldkänslor för att få vad jag vill ha, blir detta mycket mer påtagligt när man kan säga: "Men det är ju faktiskt min födelsedag..."

Hur som helst tror jag att denna födelsedag blir annorlunda. Jag har nästan kommit över min åldersnoja, och jag uppskattar numera de upplevelser och visdomar jag under ytterligare ett år har fått ta del av. Sen har jag gjort planer för hela dagen, så att den kommer bli speciell och därmed kan jag inte bli besviken!

Nu är snart julen här. Jag älskar jul. Om alla högtider utom en skulle tas bort skulle jag välja att spara julen. Hellre jul än min födelsedag. Och så vidare. Jul är bra.

Förra året kände jag ingen julstämning. Jag brukar alltid börja med julsånger i smyg i mitten av oktober. Jag brukar tjata på mamma om julpynt i början av november och brukar få min önskan igenom ungefär i tid till min födelsedag.

I år har jag redan satt upp ljusstake, miniplastgran och adventljusstake innan min födelsedag så prognosen på årets julstämning ser väldigt bra ut. HÄR är min favoritjullåt.

Okej, ska försöka hålla igång den här bloggen på riktigt nu. Grejen äro denna att jag aldrig tar några kort nu för tiden. Jag tar inte med mig kameran när det händer roliga saker och jag fotar inte för fotandets skull över huvud taget. Och utan bilder av vad som sker i livet är det inte speciellt kul att blogga. Dessutom har jag blivit lite rädd för att dela med mig av för mycket saker som kan hållas emot mig i framtiden, så jag känner mig inte så peppad på det hela. MEN jag ska försöka, jag lovar.

Så här såg det i alla fall ut när jag bakade bröd för första gången i mitt liv. Jag vet, det blev liiite overkill med alla russin. Men russin är gott i bröd så jag bestämde mig för att glädjas åt mina prickiga bullar. Helt ärligt så var det nog det godaste brödet jag någonsin smakat.

Klockan är visst över halv fyra på morgonen och jag har ännu inte somnat. Jag kan inte sova på nätterna längre. Det finns för mycket att tänka på. Ansvaret som ständigt ökar och mina meningslösa försök att fly från det. Allting känns plötsligt så verkligt, samtidigt som jag blir mer och mer vilsen.

Ge mig ännu en veckas lov att reda ut mitt sinne...

På ett sätt avskyr jag hösten. Det blir mörkare och kallare och allt eftersom solen allt tidigare går ner hänger humöret och motivationen efter. Det blir extra svårt att gå upp på morgonen och extra svårt att vara glad och påhittig.

Men med hösten kommer ju också höstmyset. På sommaren är det inte direkt accepterat att stanna inne en fredagskväll och mysa framför en film. Det är heller inte lika lockande att spontant gå på bio eller att bara sitta framför ett mörkt fönster och dricka varm choklad och filosofera. Och hur fint det än är med alla gröna ängar och blommor i vägrenen på sommaren, kan inget slå höstens varma färger...

"Ja, vi är också lite trötta på diskotek, sa dom och föreslog att vi skulle gå hem till dom i stället och dricka vin och försöka förstå vad det var som hände och händer med livet egentligen.
Och så gjorde vi det."

Paulina, Ahlen och jag.


Paulina, Johan och jag.



Blondes have more fun my ass. Jag tror på rött hår, jag. Får se om det går att ha mycket mer kul än jag haft hittills. There's always room for improvment.
Ja, jag och Paulina are man-eaters. And we like it.

Idag har jag påbörjat en storstädning utav mitt rum. När jag städar hittar jag alltid massor gamla anteckningar och klotter som får mig att minnas och fnissa. Idag hittade jag ett papper som fick mig att börja gapskratta.

Kollade igenom gamla bilder idag och hittade denna. Utan skrift på då. Jag tyckte det var så himla typiskt mig och Olivia i ettan. Jag tror inte jag ansträngde mig på någon av mattelektionerna då. När nationella proven kom och jag fick VG tack vare gamla kunskaper blev matteläraren Martin jätteöverraskad.

Läste även igenom gamla blogginlägg från min första blogg, som jag sparat på min datorn då jag var tvungen att radera hela bloggen från internet. I ettan började lärarna läsa våra bloggar, där jag och flera andra i min klass skrivit om skolan och såklart också våra lärare. Det hela blev en stor grej och de flesta av oss tog bort bloggarna helt. Nu i efterhand förstår jag verkligen varför det blev sånt commotion.

Just då tyckte jag att det största problemet var att lärarna hade ansträngt sig för att hitta våra bloggar. Jag kände mig inkräktad på och var förbannad. Problemet var egentligen att saker vi (jag) hade skrivit var riktigt elaka och offensiva. När jag läste igenom saker igår blev jag nästan rädd för mig själv, för att jag inte tog någon hänsyn till andra människors känslor.

Kort sagt är jag glad att jag inte är likadan nu som jag var i ettan, då jag dels var världens minst ambitiösa elev och en rätt elak människa. Och jag är innerst inne glad att saker som var jobbiga just då faktiskt inträffade. För att då lärde jag mig mina livsläxor.

Okej, det här blir det tråkigaste inlägget någonsin men jag måste få skryta för någon. I augusti någon gång fick vi IB-elever som genomgått exams i maj hem ett brev. I brevet stod inte bara betygen (vilka vi redan fått hem) utan även hur bra det gått på de olika komponenterna av betyget. Till min stora förvåning hade jag fått en sjua (högsta betyg) på min Historical Investigation!

Historical Investigation är ett historieprojekt på max 2000 ord, vilket jag kämpade massor med för att få till något att bli stolt över. Jag letade fakta i ungefär alla böcker som jag kunde hitta på biblioteket. Jag skrev om Sovjets inblandning i Vietnamkriget och när jag var klar kändes det så himla bra.

Idag hade jag fått mejl från min historielärare, som för övrigt är en av de bästa lärarna någonsin, där han skrev att min uppsats kommer användas som exempel för hans nuvarande klass när dom ska skriva sin Historical. Detta gjorde min dag. Jag är stolt över mig själv!

För sisådär ett halvår sedan började en klubb i stan vid namn Maxim med att ha karaoke-onsdagar. Jag bestämde mig för att alltid vara närvarande och se till att folk kände igen mig på stan som hon som brukar sjunga karaoke på Maxim. Så öppningskvällen såg jag till att några kompisar delade min positiva syn på scenlivet och vi gick dit. Flera fina låtar sjöng vi till, Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig, Göteborg, Arvingarnas Eloise och Jason Mraz I'm Yours för att nämna några. Jag kände att det här verkligen var hur alla uteställen borde se ut, glada miner och en scen.

Vi gick dit en gång till, sen rann det ut i sanden precis som allt annat.

Jag sitter framför min fina nya dator, vilken inköptes för att hjälpa mig på traven med skolarbetet, och funderar. På tisdag börjar skolan igen. Ångest för vissa saker: Extended Essay, vårat 4000-ordsprojekt som skrivs över sommaren, ska lämnas in; dagarna blir fyllda av lektioner istället för massor dötid; stressen återvänder.

Samtidigt ska det bli riktigt skönt och riktigt kul att få börja igen. Jag börjar en ny klass, som jag redan nu tycker är bättre än min gamla klass som inte direkt var något att hurra för. Det kommer bli skönt att få in lite rutiner i livet igen efter två månaders slöande. Det kommer bli kul att träffa människor varje dag igen. Och det kommer bli riktigt kul att få nolla.

Idag, under en stund av oerhörd tristess, när jag irrade runt på internet hittade jag min största internet-crush någonsin. En kille från Falkenberg, två år äldre än mig. Killen som fick mig att vilja pierca läppen. Detta är alltså ingen som jag någonsin pratat med, bara en som jag tittat på åh så många gånger och suckat för att han var så fin.

Det var när jag var sisådär 14-15 år som jag fick upp ögonen för pojkar med svarta snedluggar, kajal och ringar lite varstans i ansiktet. Livet kändes mest meningslöst och svårt och jag förstod med ens det fina i My Chemical Romance, the Used och Bullet for my Valentines låtar.

Jag hittade den här killens bilddagbok och tänkte att precis som han och hans kompisar lever, vill jag också leva. För trots att dom var plågade själar (klart dom var; de hade svart hår, piercingar och gillade såklart musiken) så hörde dom alla liksom ihop och kunde leva på det.
Så jag piercade läppen, färgade håret och på något sätt ledde det till fortsättningen av mitt liv.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget egentligen, men att hitta tillbaka till den där killen fick mig att tänka tillbaka på den tiden. Inte blev jag lyckligare just för att jag ändrade mitt utseende, men det kändes samtidigt som att jag tillhörde något större. Det var ett sätt att ge uttryck för känslor man inte riktigt vågade ge uttryck för på andra sätt. Ett sätt att visa och känna samhörighet med andra som öppet kände ångest över att vara tonåring och inte veta vart livet var på väg. Ett steg på vägen.


   

Igår var jag på Liseberg med min bror och tre av hans vänner. Förutom regnet, vätan efter att ha åkt fem i en stock på FlumeRide och en megastor bula i mitt bakhuvud efter att ha halkat och tagit fallet med skallen var den en underbar dag! Balder var som vanligt bäst, eftersom den ger mest upplevelse under en längre tid. Kanonen, Uppswinget och Uppskjutet hade varit värda om dom varade längre än tio sekunder.

Kanske är jag bara bitter eftersom jag fortfarande har ont i huvudet eller för att jag blivit ännu mer förkyld. Pappa tyckte sig se, med sina magiska ögon, att det var tillräckligt illa däran med mig för att jag skulle stanna hemma hela dagen och sova. Jag ansåg mig vara tillräckligt med viking att klara att repa med TLBOB inför Sköna Gröna Grebo dock.

Nu är det bara 18 dagar kvar till våran spelning.

Det här är den bästa reklamen jag någonsin skådat! Underbar jingel (om man nu kan kalla en 2 minuter lång sång jingel) och videon likaså. Älskar tjejen i röd mössa :)

Den här videon är det bästa jag sett på länge.
Fast det hade ju varit roligt om skorna var lite finare.

Igår var det min äldsta brors bröllop. Dagen var helt perfekt. När de kom gående nerför altaret fälldes många tårar, även av mig, för jag vet inga andra som gör varandra så lyckliga som Niklas och Kicki gör varandra. Det råder inget tvivel om att de två hör ihop.
Det tycker jag är värt att fira mer än en gång egentligen.

Ibland finns det så mycket att känna som inte går att beskriva. Dels för att det är svårt att uttrycka sig om abstrakta ting och dels för att man inte kan lämna ut sig för mycket. Då blir man sårbar.

Jag hatar att det känns så bra att skriva av sig om saker som tynger en eftersom man samtidigt inte vill att folk ska ta del av tyngderna. Och jag tycker själv att folk som skriver om viktiga saker i vaga begrepp är något av det mest irriterande som finns. Varför  dela med sig om man inte ska ge hela historien? Men jag förstår.

Ibland vet man inte ens vad det handlar om själv. Har ni känt så? Att något ligger och gnager en, något gör en ledsen och ångestladdad, men man kan inte riktigt sätta fingret på vad. Ingenting hjälper heller, eftersom man inte vet orsaken.
Ibland finns det så många anledningar att man inte vet var man ska börja.

Idag är det en blandning av de båda.

Jag skulle kunna skriva om äventyr, problem och förundringar. Men allting känns så meningslöst.

Har spenderat timmar denna kväll med att läsa en blogg om en jämngammal tjej vars mamma dog i cancer. Bloggen börjar medan mamman fortfarande lever och kämpar mot cancern, och fortsätter efter hennes bortgång. Den här bloggen är så personlig och känslosam och brutalt ärlig att jag när jag läst klart hela arkivet bara skakade av gråt och önskade av hela mitt hjärta att jag kunde göra så att hennes mamma kom tillbaka. Men det kan jag inte.

Hur kan man leva sig utan sin mamma? Utan sin pappa? Utan någon av dom personerna man älskar så innerligt? Utan någon av dom som man vet att man inte kan andas utan men ändå varje dag tar för givet? Jag kan inte ens tänka mig att vakna och veta att jag måste leva mitt liv utan stödet från mina föräldrar. Tänker jag ens tanken på kvällen att någon av dom skulle vara borta för alltid när jag vaknar, vågar jag inte somna. Men samtidigt tänker jag inte på att dom faktiskt finns där så mycket som dom gör. Jag tar för givet att få krama min pappa varje dag. Jag tar för givet att det finns någon att trösta mig när jag är ledsen eller sjuk. Jag tar för givet att jag inte är ensam i världen.

Ingen borde behöva uppleva förlusten av någon nära. Att behöva säga hejdå för alltid. Men det måste vi alla förr eller senare och vi måste lyckas överleva det. Extra mycket kärlek till alla er där ute som har förlorat någon. Kom ihåg att ni aldrig är ensamma.

Förra året var jag på Way Out West med Viktor och Jocke. När det var blott en dag kvar till avgång var vi fortfarande osäkra på hur vår boendesituation såg ut. Det var ju bara tre nätter, men vädret var regnigt och alla stadens vandrarhem var fullbokade. Nödplanen var att sova i Jockes brors bil, den vi åkte till Göteborg i. Som tur var slapp vi det. En tjej som på blocket lagt ut en annons om uthyrning av lägenhet räddade oss och för en helg var hennes etta i Olskroken vårt hem. Hon var förstås inte där.

Det var en så härlig upplevelse. Jag önskade efteråt att vi hade åkt dit tidigare eller stannat längre, så att vi fick uppleva att bo i Göteborg mer än vi gjorde. Den tiden vi hade där spenderade vi mest på festivalområdet, vi var ungefär bara hemma när vi sov och duschade.

Så därför är det planen för i år! Men tack vare att Jenny Lewis ställde in så verkar det inte bli något Way Out West-besök denna gången, vilket antagligen är lika bra. Det blir inga killkompisar i år heller, det är den största regeln. Inte för att det var något som helst problem med att bo med Viktor och Jocke, men det här är ett tjej-äventyr. Ett sådant man kommer komma ihåg i minst fyrtio år efter och berätta om för sina barn när de börjat bli unga vuxna, som vi var då. Nu.

Jag, Paulina och Mikaela har redan börjat planera en upplevelse-lista. På tåget på väg till Peace & Love var det nämligen några tjejer som hade en lista med uppdrag gänget var tvungna att uppfylla för att festivalen skulle räknas som lyckad. På listan fanns till exempel: stjäla ett par skor, hångla med en 25-plussare och sova i någon annans tält. På vår lista finns bland annat: Sjunga med en gatumusikant, få sällskap av stor och trygg kille på berg- och dalbana och sitta i någons knä på spårvagnen. Bildbevis krävs såklart för samtliga saker på listan. Annars räknas det inte.

Åh, vad jag längtar tills lägenhet är fixad och tågbiljetter bokade. Jag vill få det officiellt. Så att det verkligen händer. Så att det verkligen blir ett äventyr att minnas.