Memory lane
Idag, under en stund av oerhörd tristess, när jag irrade runt på internet hittade jag min största internet-crush någonsin. En kille från Falkenberg, två år äldre än mig. Killen som fick mig att vilja pierca läppen. Detta är alltså ingen som jag någonsin pratat med, bara en som jag tittat på åh så många gånger och suckat för att han var så fin.
Det var när jag var sisådär 14-15 år som jag fick upp ögonen för pojkar med svarta snedluggar, kajal och ringar lite varstans i ansiktet. Livet kändes mest meningslöst och svårt och jag förstod med ens det fina i My Chemical Romance, the Used och Bullet for my Valentines låtar.
Jag hittade den här killens bilddagbok och tänkte att precis som han och hans kompisar lever, vill jag också leva. För trots att dom var plågade själar (klart dom var; de hade svart hår, piercingar och gillade såklart musiken) så hörde dom alla liksom ihop och kunde leva på det.
Så jag piercade läppen, färgade håret och på något sätt ledde det till fortsättningen av mitt liv.
Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget egentligen, men att hitta tillbaka till den där killen fick mig att tänka tillbaka på den tiden. Inte blev jag lyckligare just för att jag ändrade mitt utseende, men det kändes samtidigt som att jag tillhörde något större. Det var ett sätt att ge uttryck för känslor man inte riktigt vågade ge uttryck för på andra sätt. Ett sätt att visa och känna samhörighet med andra som öppet kände ångest över att vara tonåring och inte veta vart livet var på väg. Ett steg på vägen.
Det var när jag var sisådär 14-15 år som jag fick upp ögonen för pojkar med svarta snedluggar, kajal och ringar lite varstans i ansiktet. Livet kändes mest meningslöst och svårt och jag förstod med ens det fina i My Chemical Romance, the Used och Bullet for my Valentines låtar.
Jag hittade den här killens bilddagbok och tänkte att precis som han och hans kompisar lever, vill jag också leva. För trots att dom var plågade själar (klart dom var; de hade svart hår, piercingar och gillade såklart musiken) så hörde dom alla liksom ihop och kunde leva på det.
Så jag piercade läppen, färgade håret och på något sätt ledde det till fortsättningen av mitt liv.
Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget egentligen, men att hitta tillbaka till den där killen fick mig att tänka tillbaka på den tiden. Inte blev jag lyckligare just för att jag ändrade mitt utseende, men det kändes samtidigt som att jag tillhörde något större. Det var ett sätt att ge uttryck för känslor man inte riktigt vågade ge uttryck för på andra sätt. Ett sätt att visa och känna samhörighet med andra som öppet kände ångest över att vara tonåring och inte veta vart livet var på väg. Ett steg på vägen.
Kommentarer
Trackback
