She was into S&M and bible studies

Jag känner att en recension av årets Peace & Love vore på sin plats. Så här kommer den:

Vi anlände en varm tisdagseftermiddag. Egentligen var det väl kväll, klockan var runt 18.00. Hur som haver kom vi fram i Borlänge efter fyra timmars tågfärd. Vi var jag, Faxen, Martin och Klosse. Två timmars kö senare hade vi blivit utplacerade på campingen, längst bort från Dianas camp där vi ville slå läger, och motvilligt slagit upp våra tält.

Nej, jag orkar inte vara så precis.

Campingen sög jämfört med förra året. Man fick inte välja var man bodde och festivalområdet var alldeles för långt bort. Det senare resulterade i att jag inte alls såg många band, vilket gjorde mina festivalbiljettspengar rätt så mycket kastade i sjön. Det enda band jag regelrätt såg på var Immortal Technique. Och Mötley Crüe förstås. Två band jag inte ens gillar speciellt mycket. Hörde dock mina favoritlåtar med Keane, Sugarplum Fairy och Miss Li, även om jag tekniskt sett inte såg deras konserter.

Värmen sög också. 30 grader varje dag. Minst! Jag förstod inte hur det var fysiskt möjligt att det kunde vara så okristeligt varmt. Nej, ingen öl till frukost denna festival kan jag lova, snarare kallvatten i skuggan av ett träd. Från klockan åtta på morgonen till klockan åtta på kvällen var man bara motiverad till en sak, att fly solen.

Personerna på Peace & Love däremot, de ägde. Såklart. Stämningen... var magisk. Såklart. Det är något magiskt med Peace & Love. Även om det kändes skönt att åka hem när jag väl satt på tåget på söndagen längtade jag tillbaka så fort jag steg innanför min ytterdörr. Det är lite plågsamt med festival, lite grymt. Man får träffa så mycket härligt folk och ha en underbar vecka med massor skoj. Sen tar det slut. Folket åker hem och man ser dem aldrig mer.
Fast alla fina minnen består ju...


Bilden? Jesper och en tjej som mest kallades och kallade folk för HÖRRRRRRRU! Dom representerar nivån av pepphet. Ni känner det, eller hur? Peppen?

Igår hände en rätt omskakande sak. Jag var på väg in i en närbutik på Sturegatan. När jag tagit första steget in genom dörren hör jag en röst som skriker: "Ursäkta mig!" Jag vänder mig om för att se vad som står på och då ser jag en kille, runt 16-17 år gammal, och han ser vädjande på mig och frågar om jag skulle kunna köpa ut ciggaretter till honom. Chockad säger jag någonting om att jag tyvärr inte har min legitimation med mig.

Tydligen finns det tre sätt att tolka denna situation.
Mitt sätt: Det mest realistiska av de tre. Han såg på mig att jag var över 18. Jag ser alltså ut att vara äldre än vad jag är. Man frågar ju inte folk som man är osäkra på om de har åldern inne om de kan köpa ut cigg, man frågar folk i 25-årsåldern och uppåt.
Paulinas sätt: Han gillar äldre kvinnor och försökte ta reda på om jag verkligen var äldre än honom. När jag inte direkt omfamnade honom och köpte ett paket ciggaretter såg han det som en diss och gick därför iväg med svansen mellan benen.
Magnus sätt: Han frågade alla han mötte i ren desperation och chansade på att jag var 18.

Jag och min åldernoja behövde inte detta bakslag.

Förra årets skolavslutning var nog den bästa skolavslutningen jag upplevt. Det började som vanligt med ceremonin i aulan, tråkiga tal och förväntansfulla fniss. Sen kom studenterna utspringandes. Vi stod och beundrade dem, avund i blicken, pratade om hur det skulle vara vi nästa gång. Vidare från Katedralsskolans studenter till ITG. Subbe, Anton och Kakans utspring. Mottagning hemma hos Anton, sen fest i Vidingsjö, senare misslyckade försök att komma in som minderårig på krogen och till sist efterfest i någon främlings lägenhet på Ågatan. På efterfesten fanns det Guitar Hero, pingisbord och en kille i string. I slutet av kvällen cirkulerade bara en tanke: "Hoppas det blir lika bra nästa gång..."

Och nu är nästa gång här. Det är inte min tur på ett år till, men jag ser fram emot firandet ändå. Dagen börjar med champagnefrukost i Trädgårdsföreningen halv sju, avslutning och utspring i skolan några timmar senare och efter det när de riktiga studenterna utan lånad mössa åker runt på sina flak har jag andra planer. Jag och ett gäng icke-studenter ska först hem till mig och äta smörgåstårta, sen ut med båten och förhoppningsvis bada och grilla. Återförening med studenterna på kvällen, när vinet och båtturen är slut och efter det är det ingen som vet vad som kommer hända!

Den här bloggen dog ju också. Vad är det för fel på mig?

Idag har jag gjort en packningslista inför årliga turen till Peace & Love. Hur man än gör är det alltid hundratals saker man måste ha med. Och jag som tänkte att en stor väska och en liten handväska vore mer än tillräckligt den här gången. Sedan står man där, framme på tågstationen i Borlänge, med så mycket packning att man blir gråtfärdig bara av att se på det.
Jag önskar att jag vore rik och hade en butler. Och en egen limo. Som butlern körde.

Det känns annorlunda inför Peace & Love i år. På ett negativt sätt. Det är inte det faktum att jag blivit för mogen för festival, för det har jag absolut inte. Det är inte det att artisterna inte duger, för det är riktigt bra bokningar i år; Keane, Pete Doherty och Razorlight för att nämna några. Det är inte heller för att jag blivit avskräckt efter förra året, då jag kände mig dödssjuk sista dagarna samt två veckor efter festivalen, för det var det ju helt klart värt.

Vad är det då? Jag förstår det inte ens själv.

För att peppa tycker jag vi gör en lista på fina minnen från tidigare festivaler:
- Andra dagen på P&L 2008 då mitt camp, då bestående av Faxen, Jocke, Martin och myself, fick påfyllning av tältgrannarna från Östersund: Diana, Rudolf, Oskar, Petra och Robin. Det firades på kvällen med öl och skratt utanför campingområdet, då jämtlänningarna hade öl i glasflaskor som var tvungna att drickas upp! Se bilden ovan.
- Förra året bestämde vi oss för att heta Camp Hug Me, vilket betydde att alla som kom och hälsade på i vårt camp var tvungna att kramas :) Det blev en del kramar det året.
- När jag, förra året i sällskap av Emelie, lyckades komma in på krogen på festivalområdet trots att jag inte ännu fyllt 18. Vakten frågade efter leg, och jag svarade att jag hade glömt det på campingen men insisterade att jag precis nyss varit därinne, han borde ju känna igen mig? Så fick jag komma in, trots att mitt resonemang fallerade (Hur skulle jag kommit in nyss om legitimationen var på campingen?), Emelie bjöd på cider för att fira och jag var lyckligast i världen!
- Det fanns ett karaoke-tält inte långt från vårat camp som vi gick till ungefär varje natt runt 3-tiden när festen i Camp Hug Me började sina. Varje gång kom vi för sent och karaoke-människorna hade redan gått och lagt sig. En gång kom vi nästan i tid. Karaoken hade stängts men danstältet var fortfarande vid liv! Vi dansade i tio minuter sedan insåg vi att hela karaoke/dans-campet var ett misslyckande.
- En sen kväll,  utanför bajamajorna som det var tio minuters kö till, träffade vi en tjej som hade ett duntäcke virat runt sig. Jag fick också plats i täckets värme och till slut stod vi alla (jag, hon, Faxen, Jocke och Martin tror jag det var) i en stor gruppkram. Snart fick vi reda på att även hon hette Faxen! Vi hade funnit en tjej-Faxen!

Jag kan fortsätta i alla evighet. Nu blev jag peppare än någonsin! :D

I onsdags skaffade jag katt. Jag och Tobias var på väg hem till mig efter en lång natt av födelsedagsfirande, då Tyler och Johan precis fyllt 18. Ungefär halvvägs till Skäggetorp börjar en katt förfölja oss. Vi försöker vårat bästa att vänligt men bestämt få katten att stanna i sina trakter, men han vägrar. Vi bestämde rätt tidigt att det var en han, men var osäkra egentligen då ingen av oss vågade se efter. Så han fick följa med hem. Han satt i mitt fönster och spejade och efter ett tag somnade han i min mammas fåtölj. När jag vaknade gosade vi i flera timmar.

Nu är han utsläppt. I friheten. Fri att springa hem, om det nu finns något hem.
Och jag saknar honom.

Igår var jag hos Tyler med Tobias och Johan för att fira att mina exams är över. Egentligen fira att mina och Paulinas exams är över, men Paulina kunde inte komma dit. Hon var med oss in spirit hela tiden dock. I varje fall badade vi bubbelpool, som det så fint heter. Fast jacuzzi låter snäppet exklusivare. Det var så underbart. 40-gradigt vatten som det ångade om, bubblor och fint ljus som gjorde hela poolen röd sedan grön sedan blå, om och om igen i cirklar. Där fann jag lyckan och harmonin.

Summan av den något obegripliga kardemumman är att det här har varit två mycket fina dagar och jag hoppas att helgen fortsätter vara så fin.

Vet ni vad jag gör om dagarna? Mest av allt går jag och har ångest för kemin och pluggar på några timmar om dagen. Utöver det hänger jag och min pappa rätt mycket ute på balkongen och körandes ute i staden. Då vi båda är hemma och mamma jobbar rätt mycket blir det på det viset.

Igår var dock fallet icke så! Jag begav mig mot skolan på eftermiddagen för att jag och Anna skulle bli fotade av Tobias, så att vårat åh så kända band TLBOB skulle ha en officiell bandbild. Den ser ni överst! Emelie, Olivia och Sofie valde att stanna och observera, samt njuta av solen till det ljuvliga ljudet av skorrande gitarrsträngar.

TLBOB startade jag och Anna under en John Stridh-spelning på Tages hörna när vi nyss påbörjat vår vänskap i ettan. Just den stunden hade vi inget namn men när vi utvecklade tanken, oftast via klotter under tråkiga lektionsgenomgångar, bestämde vi oss för att heta They Laugh Behind Our Backs. Det var under vår mörka period. Då My Chemical Romance och the Used var två av husgudarna. Nu har vi utvecklats och the Beatles och Guldgossen, tillsammans med diverse svenska poeter såsom Boye och Fröding, har tagit platserna som största inspirationskällor och vi har döpt om bandet till mindre dramatiska TLBOB. Och jag älskar det.

Om tolv dagar har jag mina nästa exams. I kemi. På två dagar kommer allt vara över. Och fram tills dess har jag ingen fritid. Ordet fritid kommer i slutet av perioden vara främmande för mig.
Idag ska jag plugga. Och jag kommer vara ensam hemma. Vilket kan vara bra eller förjävligt. Antingen blir det så att jag tar vara på ensamheten och gör det mesta utav min pluggtid. Eller så blir det så att jag dansar runt i hela huset istället då det är så tråkigt med kemi. Vi hoppas på det första.

Jag vet. Jag pratar inte om något annat än exams. Men just nu finns inget annat än exams. Om någon av mina vänner skulle dö under denna tiden skulle jag fråga när begravningen var bara för att se om det krockade med någon av mina prov. Så ni vet.
Jag har inget medlidande för någonting förrän på tisdag om två veckor, efter klockan 10.15. Kanske 12.15, ifall jag har mycket känslor över hur det gick eller att exams är över.

Klar med både svenskan och historian nu. Vet inte riktigt hur det gick, vilket känns riktigt fint... Nej, men hellre att man är oviss än att man stensäkert vet att det gick dåligt som vissa andra gjorde. Eller hur?
Bara det värsta av det värsta kvar nu. Underbart. Jag ska fira med en tallrik mat, ett glas mjölk och slutligen en förlängd natts vila. 14 timmar. Minst.

Det känns lite halvt 1984-eskt att man inte får diskutera det som proven handlade om inom en viss tidsperiod efter sin exam. Jag känner för att skrika ut så högt jag kan exakt vad History Paper 1, section A handlade om bara för att jag inte får. Men det gör jag inte.

Fram till för ett tag sedan körde jag med policyn att man inte får säga "Tack" efter att någon önskat en lycka till. Som det är på teatrar, ni vet. Det bringar otur, sägs det.
Nu har jag gett upp den idéen och börjat tacka efter lyckönskningar. Jag har inte märkt att det gått något speciellt bra att inte säga tack, så då kunde jag ju lika gärna börja göra det för att se om det blir någon skillnad?
Jag kanske valde ett dåligt tillfälle att sluta dock. Nu när det är exams.

12.40 ska jag befinna mig i Katedralskolans aula. 13.00 börjar min första exam. Svenska HL Paper 1. Jag borde inte vara nervös. Det här är den exam som jag är mest säker på. Men ändå skakar jag. Undvek socker och koffein för att det inte skulle hända, men det hände ändå.
Wish me luck?

Hej. Jag startade om.
Men jag orkar inte ta itu med design and whatnot nu direkt. Dels för att mina IB exams börjar imorgon, och dels för att jag tycker den var rätt fin som den var. Jag gillar gult. Det är min favoritfärg.

Bulletpoint numero uno: Det är inte jag som är into S&M and bible studies. Kan ni inte eran Belle and Sebastian? Om svaret är nej ber jag er vänligt men bestämt att på youtube eller spotify eller liknande söka efter låten If You're Feeling Sinister med ovan nämnda band.

Bulletpoint deux: Jag vet inte om jag har en andra bulletpoint på min agenda. Strukturerat tänkade? Finns sånt i verkligheten? Ytterst tveksamt. Men man kan ju inte vara en sån person som säger "Först och främst" utan att egentligen ha mer än en sak att säga, men säger det ändå för att poängtera det man har att säga extra väl.

Bulletpoint trois: Statement of intent kanske man kunde kalla detta stycke. Jag svamlar mycket och jag är väldigt oorganiserad. Så jag kan inte skriva saker på papper utan att det kommer bort. Jag har ungefär trettiosju post-its på mitt skrivbord med viktiga små anteckningar, men inte hjälper det. Det ligger nämligen fullt av papper ovanför dem. Så jag behöver en blogg. Men jag gjorde slut med min förra. Vi passade inte varandra länge. Växte ifrån varann, ni vet.

Så här är jag. Vi ses.