Peace & Love 2009
Jag känner att en recension av årets Peace & Love vore på sin plats. Så här kommer den:
Vi anlände en varm tisdagseftermiddag. Egentligen var det väl kväll, klockan var runt 18.00. Hur som haver kom vi fram i Borlänge efter fyra timmars tågfärd. Vi var jag, Faxen, Martin och Klosse. Två timmars kö senare hade vi blivit utplacerade på campingen, längst bort från Dianas camp där vi ville slå läger, och motvilligt slagit upp våra tält.
Nej, jag orkar inte vara så precis.
Campingen sög jämfört med förra året. Man fick inte välja var man bodde och festivalområdet var alldeles för långt bort. Det senare resulterade i att jag inte alls såg många band, vilket gjorde mina festivalbiljettspengar rätt så mycket kastade i sjön. Det enda band jag regelrätt såg på var Immortal Technique. Och Mötley Crüe förstås. Två band jag inte ens gillar speciellt mycket. Hörde dock mina favoritlåtar med Keane, Sugarplum Fairy och Miss Li, även om jag tekniskt sett inte såg deras konserter.
Värmen sög också. 30 grader varje dag. Minst! Jag förstod inte hur det var fysiskt möjligt att det kunde vara så okristeligt varmt. Nej, ingen öl till frukost denna festival kan jag lova, snarare kallvatten i skuggan av ett träd. Från klockan åtta på morgonen till klockan åtta på kvällen var man bara motiverad till en sak, att fly solen.
Personerna på Peace & Love däremot, de ägde. Såklart. Stämningen... var magisk. Såklart. Det är något magiskt med Peace & Love. Även om det kändes skönt att åka hem när jag väl satt på tåget på söndagen längtade jag tillbaka så fort jag steg innanför min ytterdörr. Det är lite plågsamt med festival, lite grymt. Man får träffa så mycket härligt folk och ha en underbar vecka med massor skoj. Sen tar det slut. Folket åker hem och man ser dem aldrig mer.
Fast alla fina minnen består ju...
Bilden? Jesper och en tjej som mest kallades och kallade folk för HÖRRRRRRRU! Dom representerar nivån av pepphet. Ni känner det, eller hur? Peppen?
Kommentarer
Trackback
