When you're gone
Jag skulle kunna skriva om äventyr, problem och förundringar. Men allting känns så meningslöst.
Har spenderat timmar denna kväll med att läsa en blogg om en jämngammal tjej vars mamma dog i cancer. Bloggen börjar medan mamman fortfarande lever och kämpar mot cancern, och fortsätter efter hennes bortgång. Den här bloggen är så personlig och känslosam och brutalt ärlig att jag när jag läst klart hela arkivet bara skakade av gråt och önskade av hela mitt hjärta att jag kunde göra så att hennes mamma kom tillbaka. Men det kan jag inte.
Hur kan man leva sig utan sin mamma? Utan sin pappa? Utan någon av dom personerna man älskar så innerligt? Utan någon av dom som man vet att man inte kan andas utan men ändå varje dag tar för givet? Jag kan inte ens tänka mig att vakna och veta att jag måste leva mitt liv utan stödet från mina föräldrar. Tänker jag ens tanken på kvällen att någon av dom skulle vara borta för alltid när jag vaknar, vågar jag inte somna. Men samtidigt tänker jag inte på att dom faktiskt finns där så mycket som dom gör. Jag tar för givet att få krama min pappa varje dag. Jag tar för givet att det finns någon att trösta mig när jag är ledsen eller sjuk. Jag tar för givet att jag inte är ensam i världen.
Ingen borde behöva uppleva förlusten av någon nära. Att behöva säga hejdå för alltid. Men det måste vi alla förr eller senare och vi måste lyckas överleva det. Extra mycket kärlek till alla er där ute som har förlorat någon. Kom ihåg att ni aldrig är ensamma.
Har spenderat timmar denna kväll med att läsa en blogg om en jämngammal tjej vars mamma dog i cancer. Bloggen börjar medan mamman fortfarande lever och kämpar mot cancern, och fortsätter efter hennes bortgång. Den här bloggen är så personlig och känslosam och brutalt ärlig att jag när jag läst klart hela arkivet bara skakade av gråt och önskade av hela mitt hjärta att jag kunde göra så att hennes mamma kom tillbaka. Men det kan jag inte.
Hur kan man leva sig utan sin mamma? Utan sin pappa? Utan någon av dom personerna man älskar så innerligt? Utan någon av dom som man vet att man inte kan andas utan men ändå varje dag tar för givet? Jag kan inte ens tänka mig att vakna och veta att jag måste leva mitt liv utan stödet från mina föräldrar. Tänker jag ens tanken på kvällen att någon av dom skulle vara borta för alltid när jag vaknar, vågar jag inte somna. Men samtidigt tänker jag inte på att dom faktiskt finns där så mycket som dom gör. Jag tar för givet att få krama min pappa varje dag. Jag tar för givet att det finns någon att trösta mig när jag är ledsen eller sjuk. Jag tar för givet att jag inte är ensam i världen.
Ingen borde behöva uppleva förlusten av någon nära. Att behöva säga hejdå för alltid. Men det måste vi alla förr eller senare och vi måste lyckas överleva det. Extra mycket kärlek till alla er där ute som har förlorat någon. Kom ihåg att ni aldrig är ensamma.
Kommentarer
Trackback
