She was into S&M and bible studies

Den här videon är det bästa jag sett på länge.
Fast det hade ju varit roligt om skorna var lite finare.

Igår var det min äldsta brors bröllop. Dagen var helt perfekt. När de kom gående nerför altaret fälldes många tårar, även av mig, för jag vet inga andra som gör varandra så lyckliga som Niklas och Kicki gör varandra. Det råder inget tvivel om att de två hör ihop.
Det tycker jag är värt att fira mer än en gång egentligen.

Keane. Ett band jag gillat i några år faktiskt. Innan jag fick Spotify (tack Johan!) hade jag bara en livevesion av This is the last time, en bra liveversion men ändå, en liveversion. Nyss hörde jag studioversionen och det kändes som jag dog lite. Det är en sån låt man förlorar sig i. Man behöver inte tänka, man bara finns. Och musiken finns där. Så jag måste dela med mig. Nu finns ju inte studioversionen någonstans att finna på youtube. Såklart. Men förhoppningsvis har ni Spotify så att ni kan klicka här. Förlora er.


Ifall ni inte har Spotify är den här versionen rätt fin ändå.

 Mobil:

En finfin Samsung Soul, som den så fint heter. Är ju inte lika fin som min förra mobil som blev stulen (Samsung D500) men den duger!

Bakgrund:

Tråkigt nog en blom-/bärbild jag tagit.

Ringsignal: Placebo - Where is my mind
Meddelandesignal: Standard Samsung-signal.

Bild 1 i fotoalbumet:

Johan, Emelie och Olli på 55:an en kväll för länge sedan.

Senaste bilden i fotoalbumet:
HAHA. Ingen mening jag lägger in den för man ser inte vad det är. Tagen igår halv tre på natten.

Bild 10 i fotoalbumet:

Annas hår och Emelie på ett av våra TLBOB-rep.

Bild 20 i fotoalbumet:

Ute på Roxen.

Senaste sms:et i inkorgen: So cool!!! Från Paulina när jag igår berättat en grej om min broders bröllop.
Första sms:et i inkorgen: Partyt blir på lördag så blir det lite mer folk, sprid ordet! Från Jocke, för någon vecka sedan.
Sms nr 10 (bakåt, från senaste smset) i inkorgen: Okej, smsa istället. Mattias om GPS-koordinater till kyrkan där bröllopet var.
Sms nr 20 i inkorgen: När åker du hit idag då? :) Från Martin.
Sms nr 30 i inkorgen: Carro, du såg Ludvig va? :o Från Anna.
Sms nr 50 i inkorgen: Haha, vadå dåligt? Från Viktor, om hans dåliga festattityd.
Senast skickade sms: Finns det någon frulle? Heh, till Mattias imorse.
Sista smset bland skickade sms: Men inte bättre än P&L va? ;) Vad händer därborta då? Till Viktor, om Hultsfred.

Ibland finns det så mycket att känna som inte går att beskriva. Dels för att det är svårt att uttrycka sig om abstrakta ting och dels för att man inte kan lämna ut sig för mycket. Då blir man sårbar.

Jag hatar att det känns så bra att skriva av sig om saker som tynger en eftersom man samtidigt inte vill att folk ska ta del av tyngderna. Och jag tycker själv att folk som skriver om viktiga saker i vaga begrepp är något av det mest irriterande som finns. Varför  dela med sig om man inte ska ge hela historien? Men jag förstår.

Ibland vet man inte ens vad det handlar om själv. Har ni känt så? Att något ligger och gnager en, något gör en ledsen och ångestladdad, men man kan inte riktigt sätta fingret på vad. Ingenting hjälper heller, eftersom man inte vet orsaken.
Ibland finns det så många anledningar att man inte vet var man ska börja.

Idag är det en blandning av de båda.

Using only song names from ONE ARTIST, cleverly answer these questions.
It's a lot harder than you think! Repost as "my life according to (band name)."

Pick Your Artist: Billie the vision & the dancers!

Are you a male or female: Lily from the middleway street.
Describe yourself: Good and bad.
Your friends describe you as: My love ;D
How do you feel: Scared.
Describe where you currently live: City.
If you could go anywhere, where would you go: Nobel Square.
Your favorite form of transportation: Take me to the boats.
Your best friend is: A man from Argentina.
You and your best friends are: Liar and a thief.
What's the weather like: Groovy.
Favorite time of day: Stay awake.
If you had a million dollars: Ask for more.
If your life was a TV show, what would it be called: I saw you on TV.
What is life to you: One more full length record.
The person of your dreams: Stuttering duckling.
Your fear: Nightmares.
What is the best advice you have to give: There's hope for everyone.
Thought for the Day: Still be friends.
If you could change just one thing: Someday somehow.
How I would like to die: Overdosing with you.
My soul's present condition: I miss you.
My motto: You're not giving up on me.

Jag skulle kunna skriva om äventyr, problem och förundringar. Men allting känns så meningslöst.

Har spenderat timmar denna kväll med att läsa en blogg om en jämngammal tjej vars mamma dog i cancer. Bloggen börjar medan mamman fortfarande lever och kämpar mot cancern, och fortsätter efter hennes bortgång. Den här bloggen är så personlig och känslosam och brutalt ärlig att jag när jag läst klart hela arkivet bara skakade av gråt och önskade av hela mitt hjärta att jag kunde göra så att hennes mamma kom tillbaka. Men det kan jag inte.

Hur kan man leva sig utan sin mamma? Utan sin pappa? Utan någon av dom personerna man älskar så innerligt? Utan någon av dom som man vet att man inte kan andas utan men ändå varje dag tar för givet? Jag kan inte ens tänka mig att vakna och veta att jag måste leva mitt liv utan stödet från mina föräldrar. Tänker jag ens tanken på kvällen att någon av dom skulle vara borta för alltid när jag vaknar, vågar jag inte somna. Men samtidigt tänker jag inte på att dom faktiskt finns där så mycket som dom gör. Jag tar för givet att få krama min pappa varje dag. Jag tar för givet att det finns någon att trösta mig när jag är ledsen eller sjuk. Jag tar för givet att jag inte är ensam i världen.

Ingen borde behöva uppleva förlusten av någon nära. Att behöva säga hejdå för alltid. Men det måste vi alla förr eller senare och vi måste lyckas överleva det. Extra mycket kärlek till alla er där ute som har förlorat någon. Kom ihåg att ni aldrig är ensamma.

Förra året var jag på Way Out West med Viktor och Jocke. När det var blott en dag kvar till avgång var vi fortfarande osäkra på hur vår boendesituation såg ut. Det var ju bara tre nätter, men vädret var regnigt och alla stadens vandrarhem var fullbokade. Nödplanen var att sova i Jockes brors bil, den vi åkte till Göteborg i. Som tur var slapp vi det. En tjej som på blocket lagt ut en annons om uthyrning av lägenhet räddade oss och för en helg var hennes etta i Olskroken vårt hem. Hon var förstås inte där.

Det var en så härlig upplevelse. Jag önskade efteråt att vi hade åkt dit tidigare eller stannat längre, så att vi fick uppleva att bo i Göteborg mer än vi gjorde. Den tiden vi hade där spenderade vi mest på festivalområdet, vi var ungefär bara hemma när vi sov och duschade.

Så därför är det planen för i år! Men tack vare att Jenny Lewis ställde in så verkar det inte bli något Way Out West-besök denna gången, vilket antagligen är lika bra. Det blir inga killkompisar i år heller, det är den största regeln. Inte för att det var något som helst problem med att bo med Viktor och Jocke, men det här är ett tjej-äventyr. Ett sådant man kommer komma ihåg i minst fyrtio år efter och berätta om för sina barn när de börjat bli unga vuxna, som vi var då. Nu.

Jag, Paulina och Mikaela har redan börjat planera en upplevelse-lista. På tåget på väg till Peace & Love var det nämligen några tjejer som hade en lista med uppdrag gänget var tvungna att uppfylla för att festivalen skulle räknas som lyckad. På listan fanns till exempel: stjäla ett par skor, hångla med en 25-plussare och sova i någon annans tält. På vår lista finns bland annat: Sjunga med en gatumusikant, få sällskap av stor och trygg kille på berg- och dalbana och sitta i någons knä på spårvagnen. Bildbevis krävs såklart för samtliga saker på listan. Annars räknas det inte.

Åh, vad jag längtar tills lägenhet är fixad och tågbiljetter bokade. Jag vill få det officiellt. Så att det verkligen händer. Så att det verkligen blir ett äventyr att minnas.

Jag känner att en recension av årets Peace & Love vore på sin plats. Så här kommer den:

Vi anlände en varm tisdagseftermiddag. Egentligen var det väl kväll, klockan var runt 18.00. Hur som haver kom vi fram i Borlänge efter fyra timmars tågfärd. Vi var jag, Faxen, Martin och Klosse. Två timmars kö senare hade vi blivit utplacerade på campingen, längst bort från Dianas camp där vi ville slå läger, och motvilligt slagit upp våra tält.

Nej, jag orkar inte vara så precis.

Campingen sög jämfört med förra året. Man fick inte välja var man bodde och festivalområdet var alldeles för långt bort. Det senare resulterade i att jag inte alls såg många band, vilket gjorde mina festivalbiljettspengar rätt så mycket kastade i sjön. Det enda band jag regelrätt såg på var Immortal Technique. Och Mötley Crüe förstås. Två band jag inte ens gillar speciellt mycket. Hörde dock mina favoritlåtar med Keane, Sugarplum Fairy och Miss Li, även om jag tekniskt sett inte såg deras konserter.

Värmen sög också. 30 grader varje dag. Minst! Jag förstod inte hur det var fysiskt möjligt att det kunde vara så okristeligt varmt. Nej, ingen öl till frukost denna festival kan jag lova, snarare kallvatten i skuggan av ett träd. Från klockan åtta på morgonen till klockan åtta på kvällen var man bara motiverad till en sak, att fly solen.

Personerna på Peace & Love däremot, de ägde. Såklart. Stämningen... var magisk. Såklart. Det är något magiskt med Peace & Love. Även om det kändes skönt att åka hem när jag väl satt på tåget på söndagen längtade jag tillbaka så fort jag steg innanför min ytterdörr. Det är lite plågsamt med festival, lite grymt. Man får träffa så mycket härligt folk och ha en underbar vecka med massor skoj. Sen tar det slut. Folket åker hem och man ser dem aldrig mer.
Fast alla fina minnen består ju...


Bilden? Jesper och en tjej som mest kallades och kallade folk för HÖRRRRRRRU! Dom representerar nivån av pepphet. Ni känner det, eller hur? Peppen?